Idag när jag kom ner på stan kom en jag känner fram o sa att en blivit skjuten o att polisen behöver nog vår hjälp. Jag o min kollega gick bort o kolla läget. Vi fick hjälpa polisen att hålla folk borta från avspärrningen. En man i 40-års åldern hade blivit skjuten på nära håll. På den sidan vi stog hade familj o släkt samlats. Dom skrek o grät om vartannat. Vi fick hjälpas åt att försöka trösta dom så gott det gick. Att få gråta ut i en famn va allt dom behövde just då. Sonen stog o skrek att det va hans pappa o att pappa kommer berätta vem som gjort detta mot familjen. Efter en o en halv timme va vi tvungna att åka hem o avsluta dagen. Polisen ville inte släppa iväg oss. Dom tyckte vi skulle komma på eftersnack o prata igenom de som hänt. Precis innan hade vi fått veta att mannen dött. Tänker på sonen som kommer få fira jul utan sin far imorgon. Hela julen är förstörd. Jag om min kollega avböjde eftersnacket men lova att komma upp en dag o prata igenom vad som hänt. Annars kan man få psykologhjälp via företaget. Synen av sonen som ena sekunden inte fatta vad som hänt o nästa sekund gråter o skriker rakt ut finns i mina ögon just nu. Må hända att mannen är känd av polis sen innan. Men att avrätta en person på öppen gata. Man tänker på familjen. På vittnen som sätt en man gå fram till en annan o avfyrat skott. Finner inga ord. ......

en dag på jobb för visa o ett ärr i själen för andra